Som människa på denna jord ska man vara social. Eller ”Är du en levande människa måste du oxå vara social som alla andra.” För mig har det aldrig varit en självklar grej att vara social och umgås med människor.

Men nu har vi ju skaffat katt vår söta lilla Hugo. Han är bra och man umgås med någon. Men just fan det måste ju vara en människa man umgås med, det glömde jag bort.

När jag var liten, på sommaren. Så minns jag att morsan fick tjata på mig och tillslut tvinga mig att ringa till mina vänner. Men kunde krävas många tårar, svärord och bråk. För jag fattade nog inte riktigt att man var tvungen att umgås med sina vänner OXÅ.

Men är på senaste året som jag fattat. Att JAAAAA jag är dålig på att umgås med människor. Dålig på att höra av mig. Inte så bra på att skaffa nya vänner. Vill inte umgås med människor hela tiden. Men jag vet iallafall att det inte är med flit och att jag inte menar det. Så det kan jag tacka min diagnos för. Att jag vet att jag suger lite på att umgås med mina vänner.

För att det kommer inte naturligt som för de allra flesta. Jag älskar att umgås med människor. Funkar bra i korta intensiva perioder och att det ska hända mycket. Vill vara i centrum, alla ska titta på mig, vill ha mycket uppmärksamhet vill vara allt helt enkelt. Eller tvärtom att ja bara sitter där i ett hörn och är jätteblyg.

Men någonstans där så hänger inte min hjärna med. För det är såhär det är att ha atypisk autism. Det sociala hänger inte riktigt med.

Är svårt att veta hur man ska umgås med människor, vad man ska göra. Vad man ska prata om hur man ska bete sig. Att man ska hälsa. Säga Hejdå. Tacka för maten. Minnas hur personen såg ut och vad människan hette.

Sen att umgås med människor kontinuerligt och kunna hålla det. oxå vid rätt tidpunkt oxå. Att inte ringa mitt i natten ”tja kan ja komma över?”.

Det kommer lixom inte naturligt att man måste höra av sig till sina vänner, annars mister man dom. Att man inte kan vänta ett halvår med att höra av sig, att det måste ske regelbundet. För så funkar en normalstörd människa. Är sånt man måste bli påmind om. UMGÅS MED DINA VÄNNER.

Men sen att skaffa nya vänner. Det var lättare när man var mindre! och det blir skitsvårt när man blir äldre. Mycket svårare! Blir ännu svårare om man inte vet riktigt hur man ska göra heller. Hur träffar man nya människor? hur ska man bete sig? allt sånt.

Sen är jag bra på att isolera mig i perioder oxå. Från just männiksor men det är inget ja tänker på medvetet. Det handlar om den där ensamma tiden. Den tiden som ja har hört från många med NPF kan vara så viktig och betydelsefull. Är som om att vi behöver den där ensamma tiden för atta kunna fungera socialt. Och verka normala i sociala situationer. Får jag inte vara ensam ja då blir ja galen men börjar klättra på väggarna. Man måste få sitta och pilla på datorn och naglarna i timmar helt själv.

Sorry mina vänner men det kommer inte naturligt att umgås med er fast jag älskar att umgås med er och jag uppskattar att umgås med er!

Posted from WordPress for Android